För er som missade Katrine Kielos krönika i gårdagens Aftonbladet, vill jag uppmana er att läsa den. Sällan blir det så tydligt att ökad jämställdhet är nödvändigt för demokratiutvecklingen. Och motsatsen gäller förstås också. Allt motstånd mot jämställdhet är ett steg tillbaka mot medeltiden.
Katrine Kielos använder sig av det Youtube-klipp som fått hela världen att rikta blickarna mot det australienska parlamentet. Premiärministern Julia Gillard får nog och ger oppositionsledaren en femton minuters lång uppläxning för hans sexistiska kvinnosyn.
I sin krönika beskriver Katrine Kielos det priset som vi kvinnor får betala för att delta i den offentliga debatten. Det handlar ofta om obehagliga kommentarer, mejl och annat som är riktat mot vårt kön. En sak i hennes text får mig att hicka till. Hon skriver:
”Det svänger mellan att man är äcklig och ful samt förtjänar att våldtas (helst av muslimer)…”
Just det att man förtjänar våldtas av muslimer har jag också fått. Och jag känner till en annan kvinnlig krönikör som också fått just det i sin inbox.
Jag vet inte hur man tänker. Är det värre att bli våldtagen av någon som anser att Jesus var profet, och inte en lika framgångsrik sådan som Muhammed, än av någon som tror att Jesus var Guds son?
Om man bortser från det idiotiska i att religionen skulle påverka den traumatiska upplevelsen av en våldtäkt, så inser jag att det finns ett mönster. Och det mönstret har jag sett på olika sätt beroende på vad jag skriver.
Om man antyder att många män på höga positioner faktiskt inte skulle sitta där om rekryteringen skett på meriter enbart, så blir tonfallet ofta ganska otrevligt. Även kvotering verkar ha samma inverkan. Intressant, eftersom det tydligen är många som känner sig träffade.
Ett annat ämne, som jag vet genererar mycket otrevligheter och som jag därför drar mig för, är att skriva kritiskt om Sverigedemokraterna. Då blir man fullständigt bombad av obehagliga påhopp och i kommentarerna framkommer att det går massmejl ut som uppmanar medlemmarna på mejllistan att agera.
Syftet med denna systematiska trakassering är förstås att tysta skribenten, precis som Katrine Kielos skriver. Och visst har det verkan. Och då menar jag inte de kommentarer som bara anger att de tycker annorlunda. De välkomnas. Nej, det är de personliga påhoppen som tröttar. Det är könsord, hot och vidrigheter som dränerar.
Vid sådana tillfällen kan det vara ganska skönt att titta på youtube-klippet, där Julia Gillard blåser av hatten på sin politiska motståndare. Det är så man önskar att man kunde svara. Om man bara hade vetat men motståndaren var, vill säga. De fega kräken är ju alltid anonyma.
En annan slutsats man kan dra av ”våldtagen av muslim”-hotet, är att det antagligen kommer från samma person. Jag kan förstås ha fel, men det känns inte som en särskilt vanlig förolämpning. Det får mig att tänka att det troligen är en ganska liten skara ändå, som sysslar med dessa anonyma kränkningar på nätet. De må vara ganska aktiva och effektiva, för syftet är förstås att uppfattas som en majoritet, men ändock få.
Så det enda vi behöver göra för att tysta dem är att gå till motattack. När du ser sådana kommentarer, så mobilisera dina vänner via Facebook eller Twitter. Gärna även män! Det räcker med att skriva t ex:
”Ogillar den låga nivån på kommentarerna. Jag håller inte alltid med textförfattaren i sak, men tänker stå vid hennes sida mot alla troll som vill döda debatten och därmed hotar demokratin.”
För att citera den irländska filosofen Edmund Burke:
”All that is necessary for the triumph of evil is that good men do nothing.”