Den rörelse från perifera länder och regioner till olika expansiva centra har i vår tid givits den engelska benämningen ”brain drain” = kompetensflykt, kunskapsflykt, forskarflykt eller hjärnflykt. Brain drain beskrivs som en migrationsström av driftiga och/eller högutbildade personer från organisationer, industrier eller geografiska regioner.
Nu är ju inte denna migrationsström från periferin till centrum någon ny företeelse, vilket historien visar. Företeelsen illustrerar en gammal tanke om att världshistorien är en gång från natur till kultur. En tanke som också pekar på det energiflöde som alltid sker när innovativa idéer samlar människor i centrala kluster. Vi finner tankegången långt bort i antiken och den har haft en dominerande ställning i västerlandet sedan det moderna historiemedvetandet slog igenom för mer än tvåhundra år sedan.
Den här utvecklingen innebär också att det blir mer och mer kultur och mindre och mindre natur. Den naturliga världen ersätts successivt av en artificiell, av människans odling skapad värld. Naturens/periferins ekonomiska mening blir i förlängning till ett lager av halvfabrikat och förråd av råmaterial för obegränsad kulturell syntetisering i olika centrala klusterbildningar.
I antiken artikulerades skeendet gärna som motsättningen mellan land och stad, eller mellan forntida barnslighet och samtida vuxenhet, eller forntidens friska dådkraft och samtidens överkultiverade dekadens.
Om man nu inte kan ändra en tendens/skeende som pågått sedan antiken, går det då istället att kompensera och/eller omdirigera en del av den energi som flödar från landsbygd (periferin) till staden (centrum)?