Jag lovade igår att återkomma om hur kvinnor värderas lägre än män i vården.
För ungefär en månad sedan hade jag förmånen att delta i en debatt på Tillväxtdagarna i Malmö. På flyget hem hamnade jag bredvid Filminstitutets vd, Anna Serner, som varit med i samma debatt.
Hon berättade om tvättsäcksprojektet. Jag blev nyfiken och hittade genast en artikel i Läkartidningen nr 40/2005. Trots att den har några år på nacken beskriver den väl vilka konsekvenser vi får leva med för att vi inte tar itu med det faktum att kvinnor värderas lägre än män.
På Danderyds sjukhus hade en vaken sjuksköterska noterat att tvättsäcken i männens duschrum behövde tömmas oftare än tvättsäcken inne hos kvinnorna.
Det var upprinnelsen till tvättsäcksprojektet där man undersökte om kvinnor och män fick likvärdig vård vid psoriasis, exem och handexem. Psoriasis och exem drabbar män och kvinnor i lika utsträckning, medan handexem är vanligare hos kvinnor.
Trots detta fick män fler och dyrare behandlingar i samtliga fallen.
Vid psoriasis brukar man ordinera 20-25 behandlingar i ljusterapi. Under 2003 fick männen i snitt 25,9 ljusbehandlingar och kvinnorna 20,2. På Psoriasisförbundets mottaningar i Stockholm var snittet 19 behandlingar för kvinnor och 26 för männen.
Olika typer av salvor är också en del av behandlingen. Man kan antingen bli insmord på kliniken eller hämta ut sina salvor på apoteket.
Här visar statistik från Apoteket att kvinnor i större utsträckning får hämta ut sina preparat själva och behandla sig i hemmet, medan männen blir insmorda på kliniken.
Ur ett budgetperspektiv subventionerar alltså kvinnorna männens behandling.
Skulle männen få samma behandling som kvinnorna skulle Danderyds sjukhus spara 22 procent av den totala budgeten för dessa sjukdomar eller översatt i kronor 310 316 kr – och det är bara en klinik i landet.
Ur ett samhällsekonomiskt perspektiv skulle man kunna dra ut det resonemanget ytterligare. Egenvård sker ofta på fritiden, medan behandling på klinik ofta görs på arbetstid. Således är männen borta ur produktionen längre stunder än kvinnorna.
Men den viktigaste poängen är att män har lättare att få del av offentliga medel än kvinnorna. Och om vi antar att kvinnorna får tillräckligt med vård, så blir slutsatsen att det asymmetriska förhållandet mellan män och kvinnor i vårt samhälle är en skattemässig belastning.